När vi väl kom tillbaka till lägret hade elden slocknat och den enda personen där var Adriana. Hon stod kanske en halvmeter ifrån eldstaden och stod frammåt lutad med armarna böjda, ungefär som när någon försöker efterlika t-rex armar. Små ryckningar i händerna hade hon igen. Både jag och Adam stannade tvärt när vi såg henne. Vart var dom andra? Jag slängde en blick över lägerplatsen och insåg att alla ryggsäckar var borta. Tälten stod kvar men ingen packning. Adam tog tag i min arm och långsamt drog i mig. Vi backade sakta upp på stigen igen, vände oss om och började springa tillbaka mot bilarna. Parkeringen låg minst 1h bort men det stoppade inte oss från att springa allt vi orkade. Vid det här laget hade det börja ljusna och den intensiva järnlukten hade börjat avta. Jag kollade tillbaka vart vi kom ifrån och fick syn på henne igen. Hon var ca 20meter bort. Hon bara stod där och stirrade på oss. Tillslut vände hon sig om och gick rakt ut i skogen och försvann.

När vi kom fram till bilarna såg vi dom andra och.. Adriana. Först frös jag till men det släppte lika snabbt som de kom. Det var något annorlunda med henne. Hon pratade med dom andra, hon var inte alls lika frånvarande som hon varit kvällen innan. Vi gick fram till dom andra och frågade vad som händer.
Adriana var den första som sa något. Hon förklarade att just när dom skulle gå från bilarna hade hon hört hur någon viskat hennes namn ute i skogen. Hon bestämde sig för att gå och undersöka det och utan att dom andra hade märkt de hade hon försvunnit. Men så fort hon hade kommit fram till buskarna vart hon hört den mystiska rösten kände hon sig svimfärdig och strax därefter hade hon fallit ihop och getmannen hade tagit hennes skepnad och anslutit sig till gruppen. Det var därför alla hade uppfattat henne vara obehaglig och frånvarande. Den andra gruppen hade hittat henne vid busken när dom hade kommit tillbaka till bilarna.

Men varför lämnade ni lägret från första början? Frågade jag fundersamt.
Det visade sig att dom vid lägret hade tyckt att järnlukten blivit outhärdlig och att dom börjat höra massa konstiga ljud som skrämt dom och alla hade haft känslan att något iakttog dom. Dom hade snabbt bestämt sig att fly till bilarna. Där vi nu träffat dom.

Så även om vi hade haft tur att inte råka ut för något hemskt vid mötet av getmannen är man aldrig säker i närheten av den varelsen. Var alltid uppmärksam.. Det kan vara din granne, bästa vän, mamma eller en främling du träffar i skogen.

Det hade hunnit bli mörkt nu och alla verkade ha glömt bort lukten igen. De kanske berodde på att dom tagit några öl och börjar bli lite salongsberusade och blandat med röken från brasan framför oss. Men jag kände lukten ännu, allt för väl.
Det var bara jag och två andra som inte tagit någon öl, ena killen från andra gruppen som hette Adam och den mysko tjejen som tydligen hette Adriana.

Hon hade varit tystare än tidigare när dom kommit tillbaka med veden men det verkade som att det bara var jag som fick en obehagskänsla av henne. Jag kunde helt enkelt inte fokusera utan satt konstant och sneglade diskret mot henne och efter ett tag märkte jag att hon hade små ryckningar i händerna. Ni vet som när man ryser och ibland får värsta ryckningen i samband med det, så såg det ut, fast mer ofta. Jag hade inte lagt märkte till att hon hade så förän nu? Ytterligare några minuter senare såg jag att hon även ryckte till i fötterna, som att hon inte kunde hitta en bekväm position att hålla dom i. Nu hade hon flyttat blicken från elden till mig, återigen samma tomma blick som påvägen hit. Fumlandes ställde jag mig upp och backade sakta från elden innan jag vände mig om och gick ut i skogen. Adam hade även lagt märkte till Adrianas konstiga beteende och kom joggandes efter mig.

Han berättade att han känt henne sedan dom var små och visst att hon alltid varit lite udda av sig men hon har aldrig varit såhär. Hon brukar vara pratglad och avslappnad.

Han fortsatte med att berätta att påvägen hit hade han lagt märkte till att hon verkade nedstämd men när han hade frågat henne hur det var hade hon bara lagt handen i pannan och upprepat hans fråga på nästan ett mekaniskt sätt. Strax därefter hade dom stött på oss.
Jag sneglade lite frågande på honom innan jag frågade om lukten.
Han nickade och svarade att han kände den tidigare efter att dom lämnat sina bilar.
Vi gick vidare i tystnad men plötsligt hörde vi en gren som knäcktes några meter in i skogen och jag kände med ens hur någon kollade på oss. Därefter följde ett lågt ljud, de lät ungefär som dom här klippen med "pratande katter". Till en början kunde man knappt höra det men med varje sekund som gick blev de allt högre och högre. Med paniken som sköljde över oss båda vände vi om och började springa det snabbaste vi kunde tillbaka till lägret.

.:.Fortsättning följer.:.

Många av er har säkert redan hört historier om getmannen. En varelse som kan byta skepnad. Hur man känner järnlukt i luften, ungefär som blod smakar. De är ett stort tecken på att han är där, att han är nära dig.

Getmannen är ytterst förtjust i att ta skepnad som en människa vilket gör det svårare för dig att veta om han är nära dig.

Om du befinner dig ute med en grupp av dina vänner och ni känner järnlukten, se till att vara uppmärksamma på varandra. Börjar någon bete sig väldigt annorlunda är risken stor att det är getmannen har tagit skepnad som den personen.

Detta hände mig och mina vänner när vi var ute och tältade. Vi var långt hemifrån och hade stött ihop med ett annat gäng ungdomar som också skulle ut och tälta. Vi hade bestämt oss för att slå oss samman då vi alla verkade klicka så bra ihop. De var dock en tjej i den andra gruppen som var lite mysko, hon pratade väldigt lite och ytterst tyst. Hon var väl bara blyg antar jag.

Vi hade fortsatt gå för att komma fram till en liten sjö där vi skulle slå upp våra tält och under vägens gång så hade denhär tjejen börjat haka efter, hon hade hållt handen mot tinningen och verkade antyda att hon hade huvudvärk så vi lät henne gå där bak vart det var lugnare och tystare. Plötsligt kände jag en konstig lukt som brände i näsan och först trodde jag att det bara var jag som kände av lukten tills en kille i andra gruppen frågade oss andra ifall vi också kände järnlukt.

Nu nickade alla och instämde att dom också kände den brännande järnlukten. Jag sneglade bak på tjejen som halkat efter ännu mer. Hade hon kanske känt denna lukt tidigare och gjort så att hon fått huvudvärk? Hon kollade upp på mig med tom blick och jag kände genast ett obehag i hela kroppen så jag vände blicken frammåt och fortsatte gå. Lukten avtog inte men den blev inte starkare heller och det var lite som att vi glömde bort den. När vi kom fram till sjön så la vi av all packning på marken och kikade runt lite runtom sjön. Det var ett fint ställe, helt perfekt för att tälta på, grilla och ta någon öl. Några från den andra gruppen bestämde sig för att gå iväg och samla ved samtidigt som dom skulle ta och lätta på blåsan. Jag kände mig nästan väldigt lättad och glad att den där tjejen gick med dom.
Jag tog ett djupt andetag och insåg att järnlukten hade försvunnit och friskluft strömmade in i min näsa. Det kändes riktigt uppfriskande och härligt.

Vi hade just satt upp tälten när jag började känna lukten igen och jag kunde gissa att dom andra också känt den när alla stannade upp och kollade runt på varandra. Denna gång luktade det riktigt starkt och det kändes som att alla näshår brändes bort. Strax därefter hördes röster från den andra gruppen som kommit tillbaka. Vi hörde hur dom pratade lite små irriterat om lukten som osade över hela området.

Då fick den ena killen en idé om att tända elden och få upp eldröken så att det kanske döljer den andra lukten en smula. Plus att vi började bli hungriga och sugna på att grilla. Det skulle bli härligt med mat!

.:.Fortsättning följer.:.