Jag var de barnet.

Mitt första ord var döden.

När jag var 5år slog jag en annan unge med en järnpinne jag hittade i skogen.

När jag var 8år lekte jag med knivar i lekparken.

När jag var 10år knivhögg jag en tjej i låret.

När jag var 11år tog dom mig till psyket för en utredning.

När jag var 12år försökte jag strypa en pojke i min klass.

När jag var 13år kallade jag på demoner.

När jag var 15år sålde jag min själ till djävulen.

När jag var 17år dödade jag en människa, och kom undan med det.

När jag var 20år bjöd jag mina närmsta vänner på middag, dom vet ännu inte att det var kött från min granne som jag dödat.

När jag var 23år blev jag värd för ett tortyr program på the deepweb.

När jag var 25år fick jag min egna show på the deepweb.

När jag var 26år hängde jag mig själv inför en livesändning. Jag log och skrattade när jag sparkade undan stolen jag stod på.

Jag var helt enkelt de barnet.

Det var en kylig morgon när jag vaknade av en bil som tutade ute på gatan. Jag muttrade för mig själv men satta mig sedan upp i sängen och gäspade högt medan jag drog på mig kläderna som legat i en hög på golvet. Jag sträckte mig efter mobilen som låg på nattduksbordet. "Ingen teckning." Hm nätet måste vara nere..
Jag visste att mamma ännu var på jobbet men att hon slutar strax.

Jag gick ner för trapporna och fick syn på min bror sitta vid köksbordet. Han pratade i telefon med någon men jag hälsade på honom endå när jag gick in till köket. Inget svar. Han var väl för upptagen med att prata med personen på andra sidan luren. Jag satte mig ner på stolen mittemot honom och gäspade återigen högt. Han kollade inte ens på mig, det var som att han inte såg mig. Spelade han dum? Försökte han vara rolig? I ögonvrån ser jag mammas bil rulla in på gården och även min bror ser detta. Han reagerar på bilen men inte på mig?

Mamma kommer in i köket och hälsar. Denna gång svarade min bror och kollade upp på mamma som slängde en blick runt hörnet in i vardagsrummet. Är inte din syster hemma? Frågade hon förvånat.
Öh? Jag är här. svarade jag direkt och vinkade frågande med handen.
Hennes bil står ute på gården iallafall, muttrade brorsan.

Mamma slängde en blick ut genom fönstre innan hon gick till ovanvåningen. Plötsligt hörs ett skärande skrik där uppifrån och min bror slänger sig från stolen och rusar upp för trapporna med mig hack i häl.

Nu står vi inne i mitt rum och kollar på min livlösa kropp som ligger i sängen. Det var då jag insåg att jag var död.

När jag var liten brukade jag älska julen. Det var först när jag var 22år och hade flyttat hemifrån som julsmaken avtog.

Jag hade dekorerat hela min lägenhet med tomtar och i vardagsrummet hade jag en stor och ståtlig julgran. Julgranens topp bryddes av en vacker glittrande stjärna. Lukten av pepparkakor och lussekatter fyllde lägenheten. Jag och vovven min var redo för jul! Dessvärre kunde jag inte säga desamma om min granne som bodde under oss, snarare tvärtom. Han hatade julen med hela sitt hjärta, och lite av ett creep var han också. Varje gång man gick och kom såg man han sitta bakom gardinerna och kollar efter en. Detta i sig var rätt obehagligt men när jag upptäckte att han sitter uppe mitt i natten när man kommer hem från krogen och spanar på en fick mig verkligen att känna rädsla.
Det dröjde inte lång tid innan jag började känna av en närvaro när jag var ute och rastade hunden. Även detta visade sig vara mannen som konstant följde efter mig.
Vid ett tillfälle ringde jag även polisen men då mannen inte visat på att han skulle vara farlig och anfalla mig fanns det inget dom kunde göra. Eller så trodde dom inte mig, jag kanske bara "var en dum fjortis som ville pranka polisen". Det var de hans tonfall antydde iallafall..

23December, var jag ute och festade med några kompisar. När jag kom in i trapphuset såg jag att mannens dörrhandtag var helt rött. Av någon anledning kände jag mig direkt orolig. Min blick gled från hans dörr upp mot trapporna vart jag fick syn på blodiga handavtryck på väggen. Utan att tveka rusade jag upp en trappa och möttes av att min dörr stod på glänt. Inget tecken på att min hund skulle komma skuttandes av glädje. Men porten där nere måste man ha nyckel för att komma in och ut genom. Hade något släppt ut henne? Denna gång tvekade jag men tog sedan några kliv in i hallen, viskandes efter min hund, men ingenting. Då fick jag syn på hennes svans sticka fram bakom soffan inne i vardagsrummet. Med några få steg var jag framme vid soffan men innan jag hann luta mig bakom den möttes jag av hennes avhuggna huvud högst upp i granen. Blod hade runnit ner över julgranen och färgat julgranskulorna.

När polisen kom hittade dom även mannen som hade skjutit sig själv i huvudet i sin lägenhet.

Sedan den dagen vägrar jag sätta upp en enda tomte. Bara tanken på jul får mig att må både psykist och fysiskt illa.

Jag träffade en liten tjej när jag var ute på promenad med hunden. Hon var helt ensam och var klädd i en ljusblå spetsklänning. Detta vore inte konstigt om de inte vore för att det var -17C utomhus. Hon stod och snyftade för sig själv så självklart gick jag fram till henne och frågade vad som hänt. Inget svar. Då frågade jag henne vart hennes föräldrar var. Fortfarande inget svar. Flickan skakade och snyftade så jag tog av mig min jacka och hängde den över hennes axlar. Provade igen vad har hänt? Varför är du helt själv här? Nu slutade hon snyfta och istället kollade hon upp på mig. Det kändes som att varenda liten del av mig frös till. Hon hade svarta ögon. Svarta pupiller, svart iris, svart ögonvita. helt svarta ögon.
Omedvetet tog jag ett steg bakåt och innan jag hann reagerade grep hon tag om min arm och skrek rakt ut. Ett skärande skrik som kändes som att det varade i en evighet. Jag ryckte lös min arm från hennes grepp och backade ännu mer. Hon började gråta igen och upprepade "home".."home".."home".
Jag frågade tveksamt om hon behövde hjälp att hitta hem. Hon nickade och tog tag om min hand och började gå. Vi gick hand i hand i tystnaden en lång stund innan hon stannade och kollade in mot skogen. Plötsligt såg jag två pojkar där inne, även dom med helt svarta ögon. Hon släppte min hand, ruskade av sig min jacka och gick fram till killarna som räckte fram varsin hand åt flickan. Sedan försvann dom in i skogen.

Har inte känt mig som mig själv sen de mötet.

Jag är född och uppväxt i en kylig och snöig vinterstad så varje vinter hör det till vardagssysslorna att skotta bort snön från gården. Mina grannar, som är ett äldre par, är som besatt att det ska vara så lite snö som möjligt på deras gård. Så varje morgon kring 09-11tiden är alltid mannen ute och skrapar gården tills den är snöfri. Detta skulle inte störa mig om det inte vore för de faktum att mitt sovrumsfönster är närmast dom och att jag måste sova med fönstret öppet då jag är en sånn sjukt varmblodig person. Så jag vaknar varje dag till grannens skrapande ljud på asfalten. Men mannen i paret har fått någon konstig sak för sig, han har börjat gå ut mitt i natten för att enbart dra ett skrap eller två innan han beger sig in igen. Den här nattaktiviteten började för kanske 1 månad sedan så även detta har jag blivit van vid. Men igår natt var det något extra märkligt med honom. 02:30 vaknar jag till det skrapande ljudet, ett skrap, och två skrap. Sen blev de tyst i ungefär en minut och jag hade just gosat ner mig i kudden när jag hör hur han börjar skrapa igen. Denna gång låter det betydligt högre, mer aggressivt. Det börjar med 2 långa bestämda skrap, sen blir dom allt snabbare och mer hysteriska. Jag känner hur nakhåren reser sig samtidigt som jag spärrar upp ögonen och stirrar ut i mitt kolsvarta rum. Plötsligt blir det knäpptyst men inom kort hör jag tunga ansträngda andetag utanför mitt fönster. Nu är det så att mitt rum är på andra våningen så det finns ingen möjlighet för gubben att stå vid deras ytterdörr för att en sekund senare stå tryckt utanför mitt fönster. Vid dehär laget var jag livrädd. Jag drog täcket över huvudet och tröck händerna för öronen för att stänga ute de tunga andetagen. Jag måste ha varit så rädd att jag svimmat för sen vaknar jag upp av att solen lyser in i rummet och grannen skrapar som vanligt bort snö från gården. Med sina vanliga lugna skrap. Jag satte mig upp i sängen och kikade ut genom fönstret och möttes av våran balkong som blivit snöfri och sönderskrapad av något som liknar klor men på mitt fönster fanns ett handavtryck av en människa.