Jag jobbar i en liten mysko butik i en stor galleria. Det hade varit en helt vanlig dag och jag hade just blivit avlöst från mitt skift. Det var kyligt ute så jag hade letat fram min vinterjacka kvällen innan och just som jag drog upp dragkedjan frågade min kollega mig om jag mådde bra. Lite förvånat skrattade jag till, jag kände mig inte ett dugg trött eller nedstämd. Hon granskade mig från topp till tå och frågade ifall jag var säker.

En emo kille på 18år, med svart hår som hänger konstant ner över ansiktet, är bara trevlig mot kunderna och i övrigt väldigt neutral. Hur ser man om en sånn person inte mår bra? Jag nickade åt henne och försäkrade om att det inte var något fel på mig, slängde ryggsäcken över axeln och lämnade butiken. Det var en fredag eftermiddag så det var många ungdomar i gallerian. Jag trängde mig förbi en stor grupp personer och plötsligt slocknade alla lampor och det blev kolsvart. Jag hörde någon tjej skrika rätt nära mig så jag försökte säga lugnande att strömmen hade säkert bara gått pga det dåliga vädret ute. Plötsligt kände jag en hand på min axel som ruskade om mig. "Släpp mig" fräste jag då personen var väldigt hårdhänt och jag gillar inte när folk rör vid mig. Självklart lyssnade inte personen men ruskningarna avtog men jag kände fortfarande trycket mot axeln. Tjejen hade slutat skrika och det var som att alla i gallerian hade hamnat i chock. Alla ljud blev bara dovare innan dom avtog helt. Men herregud, ljuset har bara slockna?

Det kändes som att det var helt tyst i flera timmar, och fortfarande helt mörkt. Jag orkade inte ens fundera på att försöka ta mig framåt då jag inte hade någon aning om vart folk stod, eller vart fasen jag ens skulle gå? Det är en sak att kunna gå hemma i mörkret och veta vart alla svängar är, men i en fullsatt galleria, aldrig! Plötsligt hörde jag hur någon snyftade. Personen som snyftade verkade röra sig mot mig.

Sen hördes röster men jag kunde inte avgöra vad som sades. "Hallå?". Inget svar. Hörde dom inte mig? Jag försökte kolla runt i mörkret men det var lönlöst. Nu kände jag en hand på min kind och jag frös till, sen hörde jag en röst som lät väldigt bekant. Min mamma, men vad gör hon här och hur hittade hon mig? Nu kunde jag avgöra bara några få ord och några som fick mig att nästan tappa andan var "doktorn" "hjärnskada" och "koma".

"Han ligger i koma."

Hennes röst, hennes doft, hennes kläder, hennes rörelser, hela hon. Hela hon stör mig, som ett konstant gnisslande hjul. Synd att hon är min lärare, det går inte en dag utan att jag fantiserar om hur hon ska dö. Det är mitt nya mål. Hon ska dö.

Fast ingen kommer ana något. Ingen kommer förstå att det är jag som kommer få henne dödad. Ingen kommer fatta. Jag är alltid trevlig och glad och tycker om alla. Är exakt vad folk tror. Men i själva verket avskyr jag allt och alla, alla förtjänar att dö en plågsam långsam död.

Jag ler för mig själv när jag tänker på blodet som kommer rinna ner för ditt ansikte, hur dina tårar komma blandas samma med den röda färgen. Men du är så ovetande att det nästan är patetiskt. Du gör mig illamående.

Vi sitter i korridoren utanför klassrummet. Det är dags. Du går alltid förbi här och det är alltid massor med folk. Ingen kommer fatta.

Jag höll min ryggsäck i famnen och gled sakta in med händerna i den utan att någon märkte nått. Jag fattade tag om voodoo dockan som jag spenderat månader på att tillverka enbart för dig. Jag hade verkligen gjort ett bra jobb, den liknade dig till 99%. Tänder, hår, naglar. Det var som en kopia av dig.

Jag sneglade upp när jag fick syn på dig, det var dags. Jag grep tag om håret och röck till bakåt. Jag släppte inte blicken från dig och du fick all uppmärksamhet på dig när du skrek till. Jag knuffade ner dig på marken och slog ditt huvud i det hårda golvet, gång på gång. Från elevernas vinkel såg det ut som att du flippat och börjat dunka ditt egna huvud våldsamt mot marken. Ett stort flin gled över mina läppar. Det försvann lika snabbt som det kom, jag får inte låta någon misstänka mig. Med ett ryck drog jag upp dig på fötterna igen och började istället dra ut dina naglar en efter en men självklart såg det ut som att det var du som gjorde det. Vid det här läget hade en stor röd pool bildats runt dig. Nu hade folk börjat skrika och jag förstod att snart skulle någon försöka stoppa dig och inse att du inte gjorde allt mot dig själv. Men, jag vill att du ska veta att det var jag, så jag vände dig mot mig så du såg rakt in i mina ögon. Återigen ett stort flin for över mina läppar och skräcken i dina ögon sa allt. Du visste.

Jag grep tag om ditt huvud och pressade ihop innan jag vred nacken av dig och din livlösa kropp föll ihop på golvet. Jag var tvungen att samla mig lite innan även jag började skrika i ren skräck. Ren skräck, är vad dom andra trodde jag skrek för.

Eleverna skickades omgående hem och jag passade på att bränna upp dockan av dig och dom lyckades aldrig koppla något till att jag gjort det. Det perfekta mordet.

Jag började dejta den här killen Max för ungefär 5månader sen. Han är världens mysigaste kille, vill alltid mitt bästa och det är som att vi känt varandra hela livet. Vi bor inte officielt ihop men han spenderar dom flesta nätterna och ledig tid i min lägenhet med mig och min vovve.
Han är en riktig djurmänniska precis som mig och han vet att jag värdesätter min hund mer än något annat vilket han är väldigt förstående med.
Han påpekade redan för en månad sen att det är alla hjärtansdag snart och att jag kan förvänta mig en magisk kväll!
Max vet att jag inte gillar typiska cheesy saker som alla typiska par gör så det skulle bli spännande att komma hem efter jobbet. Jag måste erkänna att jag är väldigt nervös.

Jag kände lukten av plättar när jag närmade mig dörren och jag tog ett par djupa andetag. Jag älskar verkligen plättar så jag log bara stort när jag tröck ner handtaget.

I hallen möttes jag av en väldigt glad Max som sträckte fram en ros och ett hjärta. Ett hjärta som droppade blod. Det hade redan bildats en pöl av röd tjock vätska på golvet och bakom Max fanns en ännu större pöl med blod som kom från bröstkorgen på min hund. Jag stirrade förskräckt på Max som ler glatt och säger;

"Do you wanna be my valentine?"

Tänkte dela med mig av en liten händelse och eftersom det var ett tag sen jag uppdaterade här passar detta bra.

Ni som inte känner mig eller vet hur jag ser ut kanske inte föreställer sig en tjej på 20år med piercingar i större delar av ansiktet. Eller så är det exakt så ni tänkt att jag ser ut men iallafall. Jag får dagligen kommentarer och frågor angående dom. "Är det inte jobbigt att äta med dom?". Är det absolut vanligaste frågan. Ibland händer det att dom enbart frågar "Varför?". Varav mitt svar blir lika enkelt, "Varför inte?". Men sen händer det att någon tycker anse sig vara rolig och drar till med något som "Man hade kunnat koppla dig och dra runt med dig!"

Första gången skrattade jag lite åt det, personen försökte vara rolig och jag ville spara hen från den pinsamma tystnaden. Jag fann det inte roligt, men jag är inte heller den personen som gillar pinsamma stunder.

Sen en dag träffade jag en man som handlade på mitt jobb. Han log lite sådär snett mot mig och verkade vara snäll och oskyldig. Jag såg att han sneglade lite mot mina piercingar och tatueringar och av att dömma av hans min var jag redo för ytterligare ett "koppel" skämt. Han log stort och berättade att han älskar piercingar och tatueringar att det är "otroligt ballt".
Jag blev fett väldigt förvånad och log stort.

Han presenterade sig som Jerry och blev en stamkund och vi pratade länge under hans besök. Så en dag föreslog han att vi skulle träffas utanför mitt jobb vilket jag gick med på.

Vi bestämde träff på ett fik mitt i stan men han kom aldrig dit. Nojig över tid som jag är var jag på plats redan 10minuter innan bestämd tid. Så han kanske var sen? Jag väntade i 30 minuter. Försökte sms honom.

"Är här :) -13:30".

Inget svar.

"Fint folk kommer sent huh? ;) - 13:40"

Inget svar.

"Sover? Hör av dig. -14:00".

Inget svar.

Det gick två dagar utan att jag hörde från Jerry. Jag stod på jobbet när jag såg tidningsmannen komma lufsande med tidningarna så jag gick ut och mötte honom.

Det kändes som att jag skulle svimma. På den lokala tidningens framsida var en stor bild på Jerry med rubriken "Man i 25års åldern gripen för brutalt mord och våldtäckt på 5unga kvinnor." Jag skyndade mig att slänga upp rätt sida i tidningen och fortsatte läsa "Tom 25år gripen för två dagar sedan för morden på dom 5 försvunna kvinnorna."

Jag mådde illa. Det var därför han aldrig kom. Så "Jerry" lets not meet again.

När vi väl kom tillbaka till lägret hade elden slocknat och den enda personen där var Adriana. Hon stod kanske en halvmeter ifrån eldstaden och stod frammåt lutad med armarna böjda, ungefär som när någon försöker efterlika t-rex armar. Små ryckningar i händerna hade hon igen. Både jag och Adam stannade tvärt när vi såg henne. Vart var dom andra? Jag slängde en blick över lägerplatsen och insåg att alla ryggsäckar var borta. Tälten stod kvar men ingen packning. Adam tog tag i min arm och långsamt drog i mig. Vi backade sakta upp på stigen igen, vände oss om och började springa tillbaka mot bilarna. Parkeringen låg minst 1h bort men det stoppade inte oss från att springa allt vi orkade. Vid det här laget hade det börja ljusna och den intensiva järnlukten hade börjat avta. Jag kollade tillbaka vart vi kom ifrån och fick syn på henne igen. Hon var ca 20meter bort. Hon bara stod där och stirrade på oss. Tillslut vände hon sig om och gick rakt ut i skogen och försvann.

När vi kom fram till bilarna såg vi dom andra och.. Adriana. Först frös jag till men det släppte lika snabbt som de kom. Det var något annorlunda med henne. Hon pratade med dom andra, hon var inte alls lika frånvarande som hon varit kvällen innan. Vi gick fram till dom andra och frågade vad som händer.
Adriana var den första som sa något. Hon förklarade att just när dom skulle gå från bilarna hade hon hört hur någon viskat hennes namn ute i skogen. Hon bestämde sig för att gå och undersöka det och utan att dom andra hade märkt de hade hon försvunnit. Men så fort hon hade kommit fram till buskarna vart hon hört den mystiska rösten kände hon sig svimfärdig och strax därefter hade hon fallit ihop och getmannen hade tagit hennes skepnad och anslutit sig till gruppen. Det var därför alla hade uppfattat henne vara obehaglig och frånvarande. Den andra gruppen hade hittat henne vid busken när dom hade kommit tillbaka till bilarna.

Men varför lämnade ni lägret från första början? Frågade jag fundersamt.
Det visade sig att dom vid lägret hade tyckt att järnlukten blivit outhärdlig och att dom börjat höra massa konstiga ljud som skrämt dom och alla hade haft känslan att något iakttog dom. Dom hade snabbt bestämt sig att fly till bilarna. Där vi nu träffat dom.

Så även om vi hade haft tur att inte råka ut för något hemskt vid mötet av getmannen är man aldrig säker i närheten av den varelsen. Var alltid uppmärksam.. Det kan vara din granne, bästa vän, mamma eller en främling du träffar i skogen.

Det hade hunnit bli mörkt nu och alla verkade ha glömt bort lukten igen. De kanske berodde på att dom tagit några öl och börjar bli lite salongsberusade och blandat med röken från brasan framför oss. Men jag kände lukten ännu, allt för väl.
Det var bara jag och två andra som inte tagit någon öl, ena killen från andra gruppen som hette Adam och den mysko tjejen som tydligen hette Adriana.

Hon hade varit tystare än tidigare när dom kommit tillbaka med veden men det verkade som att det bara var jag som fick en obehagskänsla av henne. Jag kunde helt enkelt inte fokusera utan satt konstant och sneglade diskret mot henne och efter ett tag märkte jag att hon hade små ryckningar i händerna. Ni vet som när man ryser och ibland får värsta ryckningen i samband med det, så såg det ut, fast mer ofta. Jag hade inte lagt märkte till att hon hade så förän nu? Ytterligare några minuter senare såg jag att hon även ryckte till i fötterna, som att hon inte kunde hitta en bekväm position att hålla dom i. Nu hade hon flyttat blicken från elden till mig, återigen samma tomma blick som påvägen hit. Fumlandes ställde jag mig upp och backade sakta från elden innan jag vände mig om och gick ut i skogen. Adam hade även lagt märkte till Adrianas konstiga beteende och kom joggandes efter mig.

Han berättade att han känt henne sedan dom var små och visst att hon alltid varit lite udda av sig men hon har aldrig varit såhär. Hon brukar vara pratglad och avslappnad.

Han fortsatte med att berätta att påvägen hit hade han lagt märkte till att hon verkade nedstämd men när han hade frågat henne hur det var hade hon bara lagt handen i pannan och upprepat hans fråga på nästan ett mekaniskt sätt. Strax därefter hade dom stött på oss.
Jag sneglade lite frågande på honom innan jag frågade om lukten.
Han nickade och svarade att han kände den tidigare efter att dom lämnat sina bilar.
Vi gick vidare i tystnad men plötsligt hörde vi en gren som knäcktes några meter in i skogen och jag kände med ens hur någon kollade på oss. Därefter följde ett lågt ljud, de lät ungefär som dom här klippen med "pratande katter". Till en början kunde man knappt höra det men med varje sekund som gick blev de allt högre och högre. Med paniken som sköljde över oss båda vände vi om och började springa det snabbaste vi kunde tillbaka till lägret.

.:.Fortsättning följer.:.

Många av er har säkert redan hört historier om getmannen. En varelse som kan byta skepnad. Hur man känner järnlukt i luften, ungefär som blod smakar. De är ett stort tecken på att han är där, att han är nära dig.

Getmannen är ytterst förtjust i att ta skepnad som en människa vilket gör det svårare för dig att veta om han är nära dig.

Om du befinner dig ute med en grupp av dina vänner och ni känner järnlukten, se till att vara uppmärksamma på varandra. Börjar någon bete sig väldigt annorlunda är risken stor att det är getmannen har tagit skepnad som den personen.

Detta hände mig och mina vänner när vi var ute och tältade. Vi var långt hemifrån och hade stött ihop med ett annat gäng ungdomar som också skulle ut och tälta. Vi hade bestämt oss för att slå oss samman då vi alla verkade klicka så bra ihop. De var dock en tjej i den andra gruppen som var lite mysko, hon pratade väldigt lite och ytterst tyst. Hon var väl bara blyg antar jag.

Vi hade fortsatt gå för att komma fram till en liten sjö där vi skulle slå upp våra tält och under vägens gång så hade denhär tjejen börjat haka efter, hon hade hållt handen mot tinningen och verkade antyda att hon hade huvudvärk så vi lät henne gå där bak vart det var lugnare och tystare. Plötsligt kände jag en konstig lukt som brände i näsan och först trodde jag att det bara var jag som kände av lukten tills en kille i andra gruppen frågade oss andra ifall vi också kände järnlukt.

Nu nickade alla och instämde att dom också kände den brännande järnlukten. Jag sneglade bak på tjejen som halkat efter ännu mer. Hade hon kanske känt denna lukt tidigare och gjort så att hon fått huvudvärk? Hon kollade upp på mig med tom blick och jag kände genast ett obehag i hela kroppen så jag vände blicken frammåt och fortsatte gå. Lukten avtog inte men den blev inte starkare heller och det var lite som att vi glömde bort den. När vi kom fram till sjön så la vi av all packning på marken och kikade runt lite runtom sjön. Det var ett fint ställe, helt perfekt för att tälta på, grilla och ta någon öl. Några från den andra gruppen bestämde sig för att gå iväg och samla ved samtidigt som dom skulle ta och lätta på blåsan. Jag kände mig nästan väldigt lättad och glad att den där tjejen gick med dom.
Jag tog ett djupt andetag och insåg att järnlukten hade försvunnit och friskluft strömmade in i min näsa. Det kändes riktigt uppfriskande och härligt.

Vi hade just satt upp tälten när jag började känna lukten igen och jag kunde gissa att dom andra också känt den när alla stannade upp och kollade runt på varandra. Denna gång luktade det riktigt starkt och det kändes som att alla näshår brändes bort. Strax därefter hördes röster från den andra gruppen som kommit tillbaka. Vi hörde hur dom pratade lite små irriterat om lukten som osade över hela området.

Då fick den ena killen en idé om att tända elden och få upp eldröken så att det kanske döljer den andra lukten en smula. Plus att vi började bli hungriga och sugna på att grilla. Det skulle bli härligt med mat!

.:.Fortsättning följer.:.

Jag var de barnet.

Mitt första ord var döden.

När jag var 5år slog jag en annan unge med en järnpinne jag hittade i skogen.

När jag var 8år lekte jag med knivar i lekparken.

När jag var 10år knivhögg jag en tjej i låret.

När jag var 11år tog dom mig till psyket för en utredning.

När jag var 12år försökte jag strypa en pojke i min klass.

När jag var 13år kallade jag på demoner.

När jag var 15år sålde jag min själ till djävulen.

När jag var 17år dödade jag en människa, och kom undan med det.

När jag var 20år bjöd jag mina närmsta vänner på middag, dom vet ännu inte att det var kött från min granne som jag dödat.

När jag var 23år blev jag värd för ett tortyr program på the deepweb.

När jag var 25år fick jag min egna show på the deepweb.

När jag var 26år hängde jag mig själv inför en livesändning. Jag log och skrattade när jag sparkade undan stolen jag stod på.

Jag var helt enkelt de barnet.