Jag jobbar i en liten mysko butik i en stor galleria. Det hade varit en helt vanlig dag och jag hade just blivit avlöst från mitt skift. Det var kyligt ute så jag hade letat fram min vinterjacka kvällen innan och just som jag drog upp dragkedjan frågade min kollega mig om jag mådde bra. Lite förvånat skrattade jag till, jag kände mig inte ett dugg trött eller nedstämd. Hon granskade mig från topp till tå och frågade ifall jag var säker.

En emo kille på 18år, med svart hår som hänger konstant ner över ansiktet, är bara trevlig mot kunderna och i övrigt väldigt neutral. Hur ser man om en sånn person inte mår bra? Jag nickade åt henne och försäkrade om att det inte var något fel på mig, slängde ryggsäcken över axeln och lämnade butiken. Det var en fredag eftermiddag så det var många ungdomar i gallerian. Jag trängde mig förbi en stor grupp personer och plötsligt slocknade alla lampor och det blev kolsvart. Jag hörde någon tjej skrika rätt nära mig så jag försökte säga lugnande att strömmen hade säkert bara gått pga det dåliga vädret ute. Plötsligt kände jag en hand på min axel som ruskade om mig. "Släpp mig" fräste jag då personen var väldigt hårdhänt och jag gillar inte när folk rör vid mig. Självklart lyssnade inte personen men ruskningarna avtog men jag kände fortfarande trycket mot axeln. Tjejen hade slutat skrika och det var som att alla i gallerian hade hamnat i chock. Alla ljud blev bara dovare innan dom avtog helt. Men herregud, ljuset har bara slockna?

Det kändes som att det var helt tyst i flera timmar, och fortfarande helt mörkt. Jag orkade inte ens fundera på att försöka ta mig framåt då jag inte hade någon aning om vart folk stod, eller vart fasen jag ens skulle gå? Det är en sak att kunna gå hemma i mörkret och veta vart alla svängar är, men i en fullsatt galleria, aldrig! Plötsligt hörde jag hur någon snyftade. Personen som snyftade verkade röra sig mot mig.

Sen hördes röster men jag kunde inte avgöra vad som sades. "Hallå?". Inget svar. Hörde dom inte mig? Jag försökte kolla runt i mörkret men det var lönlöst. Nu kände jag en hand på min kind och jag frös till, sen hörde jag en röst som lät väldigt bekant. Min mamma, men vad gör hon här och hur hittade hon mig? Nu kunde jag avgöra bara några få ord och några som fick mig att nästan tappa andan var "doktorn" "hjärnskada" och "koma".

"Han ligger i koma."

Hennes röst, hennes doft, hennes kläder, hennes rörelser, hela hon. Hela hon stör mig, som ett konstant gnisslande hjul. Synd att hon är min lärare, det går inte en dag utan att jag fantiserar om hur hon ska dö. Det är mitt nya mål. Hon ska dö.

Fast ingen kommer ana något. Ingen kommer förstå att det är jag som kommer få henne dödad. Ingen kommer fatta. Jag är alltid trevlig och glad och tycker om alla. Är exakt vad folk tror. Men i själva verket avskyr jag allt och alla, alla förtjänar att dö en plågsam långsam död.

Jag ler för mig själv när jag tänker på blodet som kommer rinna ner för ditt ansikte, hur dina tårar komma blandas samma med den röda färgen. Men du är så ovetande att det nästan är patetiskt. Du gör mig illamående.

Vi sitter i korridoren utanför klassrummet. Det är dags. Du går alltid förbi här och det är alltid massor med folk. Ingen kommer fatta.

Jag höll min ryggsäck i famnen och gled sakta in med händerna i den utan att någon märkte nått. Jag fattade tag om voodoo dockan som jag spenderat månader på att tillverka enbart för dig. Jag hade verkligen gjort ett bra jobb, den liknade dig till 99%. Tänder, hår, naglar. Det var som en kopia av dig.

Jag sneglade upp när jag fick syn på dig, det var dags. Jag grep tag om håret och röck till bakåt. Jag släppte inte blicken från dig och du fick all uppmärksamhet på dig när du skrek till. Jag knuffade ner dig på marken och slog ditt huvud i det hårda golvet, gång på gång. Från elevernas vinkel såg det ut som att du flippat och börjat dunka ditt egna huvud våldsamt mot marken. Ett stort flin gled över mina läppar. Det försvann lika snabbt som det kom, jag får inte låta någon misstänka mig. Med ett ryck drog jag upp dig på fötterna igen och började istället dra ut dina naglar en efter en men självklart såg det ut som att det var du som gjorde det. Vid det här läget hade en stor röd pool bildats runt dig. Nu hade folk börjat skrika och jag förstod att snart skulle någon försöka stoppa dig och inse att du inte gjorde allt mot dig själv. Men, jag vill att du ska veta att det var jag, så jag vände dig mot mig så du såg rakt in i mina ögon. Återigen ett stort flin for över mina läppar och skräcken i dina ögon sa allt. Du visste.

Jag grep tag om ditt huvud och pressade ihop innan jag vred nacken av dig och din livlösa kropp föll ihop på golvet. Jag var tvungen att samla mig lite innan även jag började skrika i ren skräck. Ren skräck, är vad dom andra trodde jag skrek för.

Eleverna skickades omgående hem och jag passade på att bränna upp dockan av dig och dom lyckades aldrig koppla något till att jag gjort det. Det perfekta mordet.