Jag träffade en liten tjej när jag var ute på promenad med hunden. Hon var helt ensam och var klädd i en ljusblå spetsklänning. Detta vore inte konstigt om de inte vore för att det var -17C utomhus. Hon stod och snyftade för sig själv så självklart gick jag fram till henne och frågade vad som hänt. Inget svar. Då frågade jag henne vart hennes föräldrar var. Fortfarande inget svar. Flickan skakade och snyftade så jag tog av mig min jacka och hängde den över hennes axlar. Provade igen vad har hänt? Varför är du helt själv här? Nu slutade hon snyfta och istället kollade hon upp på mig. Det kändes som att varenda liten del av mig frös till. Hon hade svarta ögon. Svarta pupiller, svart iris, svart ögonvita. helt svarta ögon.
Omedvetet tog jag ett steg bakåt och innan jag hann reagerade grep hon tag om min arm och skrek rakt ut. Ett skärande skrik som kändes som att det varade i en evighet. Jag ryckte lös min arm från hennes grepp och backade ännu mer. Hon började gråta igen och upprepade "home".."home".."home".
Jag frågade tveksamt om hon behövde hjälp att hitta hem. Hon nickade och tog tag om min hand och började gå. Vi gick hand i hand i tystnaden en lång stund innan hon stannade och kollade in mot skogen. Plötsligt såg jag två pojkar där inne, även dom med helt svarta ögon. Hon släppte min hand, ruskade av sig min jacka och gick fram till killarna som räckte fram varsin hand åt flickan. Sedan försvann dom in i skogen.

Har inte känt mig som mig själv sen de mötet.