Jag jobbar i en liten mysko butik i en stor galleria. Det hade varit en helt vanlig dag och jag hade just blivit avlöst från mitt skift. Det var kyligt ute så jag hade letat fram min vinterjacka kvällen innan och just som jag drog upp dragkedjan frågade min kollega mig om jag mådde bra. Lite förvånat skrattade jag till, jag kände mig inte ett dugg trött eller nedstämd. Hon granskade mig från topp till tå och frågade ifall jag var säker.

En emo kille på 18år, med svart hår som hänger konstant ner över ansiktet, är bara trevlig mot kunderna och i övrigt väldigt neutral. Hur ser man om en sånn person inte mår bra? Jag nickade åt henne och försäkrade om att det inte var något fel på mig, slängde ryggsäcken över axeln och lämnade butiken. Det var en fredag eftermiddag så det var många ungdomar i gallerian. Jag trängde mig förbi en stor grupp personer och plötsligt slocknade alla lampor och det blev kolsvart. Jag hörde någon tjej skrika rätt nära mig så jag försökte säga lugnande att strömmen hade säkert bara gått pga det dåliga vädret ute. Plötsligt kände jag en hand på min axel som ruskade om mig. "Släpp mig" fräste jag då personen var väldigt hårdhänt och jag gillar inte när folk rör vid mig. Självklart lyssnade inte personen men ruskningarna avtog men jag kände fortfarande trycket mot axeln. Tjejen hade slutat skrika och det var som att alla i gallerian hade hamnat i chock. Alla ljud blev bara dovare innan dom avtog helt. Men herregud, ljuset har bara slockna?

Det kändes som att det var helt tyst i flera timmar, och fortfarande helt mörkt. Jag orkade inte ens fundera på att försöka ta mig framåt då jag inte hade någon aning om vart folk stod, eller vart fasen jag ens skulle gå? Det är en sak att kunna gå hemma i mörkret och veta vart alla svängar är, men i en fullsatt galleria, aldrig! Plötsligt hörde jag hur någon snyftade. Personen som snyftade verkade röra sig mot mig.

Sen hördes röster men jag kunde inte avgöra vad som sades. "Hallå?". Inget svar. Hörde dom inte mig? Jag försökte kolla runt i mörkret men det var lönlöst. Nu kände jag en hand på min kind och jag frös till, sen hörde jag en röst som lät väldigt bekant. Min mamma, men vad gör hon här och hur hittade hon mig? Nu kunde jag avgöra bara några få ord och några som fick mig att nästan tappa andan var "doktorn" "hjärnskada" och "koma".

"Han ligger i koma."